Det känns som jag är yngre än vad jag är egentligen idag, jag menar jag har alltid stått ensam, jag har alltid fått varit staark och försökt klara alla motgångar. Men ändå så får jag käftsmäll efter käftsmäll av de som en gång kallat sig min vän. Jag vet inte hur jag ska bete mig, förstå att det är svårt för mig. När någon skriker på mig är jag van att bara gå undan och göra min sak. Men ibland så förvandlas jag till en sån där som skriker tillbaka och det är ingen jag vill vara.

Blir du ledsen av att jag skriker tillbaka när du står och skriker på mig? Du känner inte mig och du vet inte hur mitt liv är. Du är bara upptagen av att leva ditt perfekta liv medans jag står ute i regnet och väntar på att du ska öppna en dörr  så att jag kan komma in.

Även om du öppnar dörren nu så är regnet en härligare plats att vara i, du är mindre värd för mig än regnet som  jag egentligen ogillar mest. Du är du, och det har du alltid varit?!

Hur kunde jag vara så dum att lita på en sån som du?