"Så fort jag förstod att det fanns fler språk än mitt modersmål, har jag varit intresserad av engelska och andra språk. Det var engelska jag oftast hörde, på tv och i musik och så. Jag satt och repeterade alla ord jag kunde snappa upp i tv-serier, memorerade den textade översättningen och började så småningom sätta ihop orden jag lärt mig till meningar.
I alla fall. Jag lärde mig engelska självmant, eftersom det var spännande och nytt och för att det irriterade mig lite att inte förstå det. Till min hjälp har jag alltid haft en storebror som backar mig, han lärde mig mycket av det jag kan idag. Så fort jag såg en ny text kastade jag mig över den och försökte så gott jag kunde översätta, ord för ord. Jag började till och med översätta min svenska tankeverksamhet till engelska. På alla sätt jag kunde tänka mig, vände och vred jag på det nya språket, som ett barn vänder en död kråka. För att se det ur alla möjliga perspektiv. För att förstå."

Så försöker jag beskriva mina språkkunskaper, visst jag är bra på svenska, engelska och tyska. Men allt annat i skolan kan jag inte glida igenom lika lätt. Jag kämpar varje dag, vecka och år för att komma någonstans. Jag går natur, det är inte lätt ibland. Men kom inte och säg att jag är lat, att jag inte gör det jag ska. För hade du sett min prestation, mina tårar när inget går bra, har du sett mig med en skamsen blick när jag inte förstår vad det handlar om, Nej, du vet inte hur mycket jag faktiskt kämpar. Så stå inte där och tro du är nått bara för att du klarar dig bättre i skolan än mig ?! Varför inte bara acceptera att alla inte går IV och har maten på ett silverfat.  Det kanske är du som har problem, inte jag.


Imorgon ska vi till reningsverket på kemin (Jippie, verkligen -.-) eller inte. Jag vill inte vara i mina egna skor imorgon, när Ingrid vill veta varför jag inte gjort kemi B uppgifterna som skulle in förra fredagen. Jag kommer vara ärlig och säga att jag inte kan dem helt enkelt för det är sanningen, jag minns inte de vi gått igenom. Men jag kommer försöka ta reda på dem på nästa kemistödtid, på onsdag eftermiddag. Som jag egentligen behöver fysik, matte OCH kemi stöd då. Men jag får se till att jag klarar mig för nu är det bara drygt 1 år och två månader till studenten!

Fan, jag längtar tills torsdag, fredag och lördag :)

Torsdag:  Ut och äta Kinamat med mina Tjejer för att fira min 18-årsdag.

Fredag: Ut på krogen med Sanna m. fl

Lördag: Ut på krogen med Nathalie W, my angel <3 med flera

ah, äntligen kan jag känna vinden i ryggen, Medvind känns bra! '

NautiNatt ma friends! Dessutom har jag jobbat upp mig till 20.000 på pokern nu, ack om det bara var riktiga pengar...

Idag har man suttit efter skolan och gjort lite läxor.
det är kemi, svenska, fysikprov, matteD uppgífter. -.-
Ibland älskar jag att gå Natur, men det är fan inte ofta.
tur jag har ork och lust att göra mina läxor. Vi kanske hörs ikväll.
Men här kommer min krönika till Svenska C iallafall.
Nu blir det kemi B uppgifter och Matte D! -.-


En fot in i vuxenlivet.

När min mamma berättade för sina kompisar att jag hade fått jobb på Mc Donalds var den första reaktionen " Hur gjorde du för att hon skulle få jobb där?". När mamma förklarade att jag hade skaffat jobbet alldeles själv så tappade de bokstavligen hakan.  Då blev reaktionen helt plötsligt " Men vilken driftig tjej du har". Att den lilla orala rubriken " Sjuttonåring får jobb" gör vuxna människor så otroligt imponerande är ju lite skrämmande, för vilken status ger det oss ungdomar i de vuxnas ögon?

När mamma berättade detta för mig blev jag förvånad och tanken slog mig. "Är dagens ungdomar så lata att de inte förmår sig att sitta tjugo minuter och skriva en meritförteckning att lämna in för att söka extrajobb eller har de vuxna gett sig tusan på att det inte finns pigga och alerta ungdomar som vill ut i arbetslivet?".  Det kanske är så att vuxna inte har den tron på att ungdomar skulle kunna klara att jobba.

Jag undrar om arbetsgivare skulle få en chock om jag som tjej och knappt myndig skulle be om att få träffa dem i ett möte.  Om nu många vuxna blir förvånade när man får ändan ur vagnen och faktiskt lämnar in sin meritförteckning till någon, hur blir reaktionen om man nu lämnar in det ansikte mot ansikte. Alla går inte ut med att det finns extrajobb på just deras arbetsplats och man får faktiskt lära sig ta några nederlag. "Tyvärr, platsen gick till någon annan" eller " Tack, men vi behöver inga mer medarbetare just nu".  Jag anser att om du lämnat in en ansökan och fått avslag så är det ju bättre än att inte lämnat in den alls. Du har ju 100 % större chans att få jobbet än att den ligger kvar där i skrivaren.

 Även om du anser att du inte har något märkvärdigt på din meritförteckning så kan du tänka "outside the box" bara för en stund.  Har du några volontärjobb? Gjorde du något annorlunda på din senaste praktik? Det kan vara just det lilla som visar att du tar egna initiativ, gör saker utan att vilja ha betalning eller bara det att du talar ett annat språk hyfsat. Tänk igenom dina erfarenheter, finns det något som de skulle kunna tycka är märkvärdigt hos just dig? Det vet jag att det finns, för alla är unik. Både du, som du ser ut och du, som du är som person.

Men det gör mig lite arg att inte många har den tron på oss ungdomar, att vi dras över en kam.  Kanske jag är en av de få som faktiskt vill tjäna mina egna pengar men det betyder ju bara att jag blir självständig snabbare än andra ungdomar.  Själv tycker jag det känns bra att kunna betala mina utgifter hemma, att hjälpa mamma så gott jag kan. För i slutändan så är det ju henne jag litar på när ekonomin trasslar. Det kommer den dagen då jag tar mitt första steg ut i vuxenlivet, för jag har ju trots allt redan tagit mitt första steg in i arbetslivet. 

Men jag håller med, visst vore det väl bättre att vi ungdomar (som för övrigt är känd för att vara framtiden) skulle skaffa oss ett jobb i yngre dagar istället för att lita på att mamma och pappa tar hand om oss.  Att bli självständig är i alla fall en av mina drömmar, det är väl det människan vill?

Men jag kan ju lotta mig med att mitt jobb var helt och hållet min förtjänst, men varför tror alla att mamma hade en fot med i spelet? Ja, den frågan är ju fortfarande olöst precis som frågan varför alla hänger på staden efter skolan.  Jag antar att tjugo minuter framför datorn är för mycket att be om.

känn dig inte uthängd eller så, jag hoppas ingen känner sig kränkt. Jag ber om ursäkt isåfall.